Min och Fredmans resa från 0
Skrivet: ·
Jag tänkte skriva ett inlägg om min och Fredmans resa mer detaljerat.
Detta inlägg kommer vara det mest känslosammaste inlägg jag NÅGONSIN skrivit!
Jag kommer släppa massa tårar nu & här.
Om jag ska beskriva vår resa så beskriver jag den som en berg och dalbana, Som går ner och upp hela dagarna.
2007 fick jag Fredman och jag trodde det skulle va kul precis hela tiden. Jag skulle äntligen bli som alla andra, rida & ha kul och åka ponny & allt skulle va såå enkelt. Men det upptäckte jag snabbt att det inte blev enkelt. Jag älskade han så mycket men han var överklass för mig och helt omöjlig. Men jag tänkte då INTE ge upp ponnyn som jag älskade mest i hela världen då. När allt gick som sämst så skulle jag klara detta..
Jag minns såväl första gången jag skulle trava på han, Jag var cirka 6 år & hade tagit mig en utmaning till att rida "den" ponnyn, Jag skulle trava upp för en backe, Tomas gick brevid, En i stallet, Jag var som vilken annan ponnytokig flicka som helst, Lufsade runt i skogen med en ledartygel på tygeln..
Jag skulle trava & han var HUR pigg som helst, Jag kom ungefär 2 meter sen började han galoppera, Tomas sprang brevid och Fredman ville galoppera, Han gjorde det & jag voltade ner på backen med huvudet före..
Skrittade hem igen.
När allt var som värst & jag flög av som en vante hej vilt ville jag kämpa mer än aldrig förr.
Vi alla satt i stallet hela dagarna och dom frågade om igen NÄR jag skulle sluta med den där galna ponnyn, Jag sa samma svar varje gång, " Tro inte att jag ger upp NU, för det är NU jag tänker kämpa"
Ingen fattade HUR jag äns vågade sitta på han, Faktist inte jag heller. Jag fattade inget, En livs levande varelse på över 300 kg skulle jag, En liten 6 åringar klara av, Det klassas som omöjligt.
Motångarna rullade in & jag var jävligt nära på att äta grus varje ridpass.. Som jag nästintill gjorde :/
Jag bestämde mig efter ett ridpass för att jag skulle lyckas, Mer än jag nånsin gjort.
Jag började träna på riktigt när jag var 7-8 med han för tränare, Sanden började nästan smaka lite gott ;)
Jag fortsatte med MITT race, MITT bara MITT, Där jag skulle visa att jag också kunde!
Men efter ett tag började det gå bättre och bättre, Jag lärde mig mer & både jag o Fredman mognade till rejält!
Jag lärde mig galoppera, Jag lärde mig hoppa, Jag lärde mig mer och mer i dressyren, VI lärde oss mer.
Jag hopptränade hemma 1 gång i veckan & Jag smakade grus minst 100 gånger! Men soo whuut? Han tyckte det var roligt & han blev min bästavän.
En varm dag åkte jag ner till Nuntorp och skule starta för första gången i hela mitt liv, På den ponnyn som jag 1 år tidigare inte äns kunde trava på. Vi startade hoppning & alla b-ponnysar kom in med märkes schabrak & väl knoppade ponnysar. Jag började hoppa fram och ramlade av innan varenda litet hinder.. HUR skulle detta gå?
Jag tog mig runt banan felfritt & det var det bästa vi NÅNSIN gjort. 20 minuter senare gick jag in på prisutdelningen..
Alla fick priser utom jag och OM jag var besviken, Jag visste inget om tävlingar då, inget.
Trodde jag var för dålig för en rosett, Men sen kom dom & satte en blågul rosett i Fredmans räns, Gav mig en bok & tog mig i hande, klappade & Fredman och ropade ut vårt namn, Ekipaget som hade slått alla b-ponnysar i den klassen, Var Julia Axelsson & Fredman, OM lilla jag var stolt..
Efter det gick allt framåt, Vi startade mer tävlingar i hoppning, Vissa misslyckades totalt & vissa gick snäppet bättre.
Nu har vi kämpat tillsammans i 7 år och det är LÅNGT tid. Han har vart med mig mer än halva mitt liv!
Nu rider vi i form, Skänkelvikningar & har superkul! Sen kan vi gå i paddocken tillsammans, Han helt lös & följer efter mig som en hund ändå, Tänk att älska nån så mycket ♥
Han betyder mest för mig & tar upp större delen i mitt liv, Helt klart!
Vi har jobbat & kommit hit där vi är idag! Tanken är att gå över helt till körningen nu till våren!
Då ska VI fortsätta kämpa oss uppåt!
Resan har inte vart enkel, Men den har vart sjukt rolig! ♥
